Idag för tre år sedan hängde jag och min man i en takpool på vårt hotell på Bali! Vi hade haft en fantastisk semester och skulle åka hem dagen efter. Det var dagen jag upptäckte min sjukdom jag hade drabbats av – Alopecia. Som gjorde att jag tappade mitt hår på huvudet fläckvis och allt eftersom så föll mer och mer av.
~
När jag varit hemma ett kort tag kontaktade jag min vårdcentral, för att ta reda på vad det är som orsakar att håret ramlar av.
På min egna vårdcentral blev jag nästan lite hånad, för det är ju inte så farligt att tappa lite hår tyckte dem…. Då hade ca 30% av mitt hår tappats.

Jag blev tillslut efter mycket tjat och flera samtal skickad till hudspecislisterna på sjukhuset i Halmstad. Där jag fick det konstaterar att det var Alopecia, en autoimun sjukdom som de inte forskar på för den är inte farlig att leva med… Och därmed fanns det inget att göra för att det skulle bli bättre enligt dem!

Eftersom det var hudspecialisterna på sjukhuset jag träffade, som ändå ska vara specialister inom sitt område så litade jag på deras ord. Sommaren passerade, mer och mer hår föll av och tillslut fick jag peruk utskrivet.
Att vara 29 år och ha peruk var inget jag någonsin trodde jag skulle behöva uppleva men det gjorde iaf att jag slapp att se och bli ständigt påmind om hur fallet faktiskt var.
~
Där någonstans på vägen började mitt hår sakta komma tillbaka, jag blev gravid och mitt hår började växa mer och mer, så jag trodde att ” yes, jag vann över sjukdomen”
I februari förra året hade det vuxit så pass mycket att jag kunde ta av mig peruken efter ha använt det i 1,5 år.
Det var verkligen en dag av glädje, att slippa tänka på om peruken ligger rätt eller om den glidit iväg.
~
Glädjen höll tyvärr inte i sig så länge, Filippa föddes i juli och redan under hösten började jag tappa mängder med hår, såklart hoppades jag på att det bara var mina hormoner efter graviditeten som ställde till det och så var det  till en start.
I januari fick jag tillbaka en fläck och direkt fick jag tillbaka stressen över hur jag upplevde allt förra gången.En fläck blev två fläckar, osv.
Jag blev rekommenderad att kontakta en klinik nere i Malmö.
Det gick ett tag, vi skulle åka till Thailand och vardagen kom emellan med hopp om att allt bara skulle bli bra, vilket det såklart inte blev utan tvärtom.
Så en måndag eftermiddag i mitten av mars skickade jag iväg ett långt mail till Anette Lüning och förklarade min situation och redan två timmar senare ringde hon upp mig och bokade in mig på ett besök fredagen samma vecka!
Jag åkte ner till Malmö med en positiv inställning och för första gången på tre år så kändes det som att någon tog mina problem på allvar, jag hade ett inbokat möte hos Anette på 1,5 h men jag var hos henne mer än dubbla tiden. Hon gjorde en ordentlig konsultation, gjorde tester på plats, skickade iväg mig till sjukhuset för mängder av blodprover och andra prover som skickades iväg runt halva jorden.
~
Testerna har visat att mina hormoner är helt ur balans, har gifter i kroppen som jag antagligen har fått via dricksvattnet, min sköldkörtel fungerar ej som den ska och mina depåer i kroppen är tömda till botten efter många år av av stress och ätit på tok för lite mat.
Tillsammans med flera olika typer av tillskott, droppar, salvor och en kost utan gluten, socker och mejeriprodukter så börjar mitt hår komma tillbaka så smått, men det är en lång väg tillbaka innan min kropp är i balans igen.
~
Är så tacksam för att jag blev rekommenderad Anette, hon är otroligt proffsig och kunnig inom sitt område och utan henne så skulle jag aldrig bli bra!
Skriver inte detta för att jag vill att få någon uppmärksamhet eller att någon ska tycka synd om mig, utan för om det är någon annan som är i samma situation som mig så finns det hjälp att få – trots vad vår sjukvård säger!